Röding
[Salvelinus alpinus]
Längd upp till 75 cm, Vikt upp till 7 kg. Kallas även fjällröding. Buken är röd, orange eller gul. Fenkanterna lyser på långt håll i vattnet. Rödingen är en arktisk fisk som lever i Vindelfjällens
kalla sjöar och tjärnar. Den
måste ha syrerikt vatten
och lever på små kräftdjur,
mygglarver, insekter och
annan fisk.

Dalripa
[Lagopus lagopus]
Längd 37–42 cm. Vingspann
55–66 cm. Hönsfågel med
växlande fjäderdräkt. Sommardräkten har rödbrunare färg än fjällripans och kroppens och näbbens mått är större. Dalripan trivs både i barr- och fjällbjörkskog.
Spelet är först spöklikt skrattande
för att sedan övergå i ett nasalt
kabau kabau kabau.

Tall
[Pinus sylvestris]
Höjd 10–30 m. Äldsta tallen i
Sverige är minst 715 år. I Vindel och Juktådalen växer tallskogen
långt västerut. Tallen älskar sol
och i fjällens sydsluttningar kan
tallfrö vissa år gro. Spår efter
tidigare brukande syns många
hundra år i tallarnas bark i form
av bleckor och täkter.

Fjällämmeln
[Lemmus lemmus]
Fjällämmeln förekommer endast
i Skandinavien. Längd 10–15 cm.
Lever på mossa och starr. Den kan
under vissa år förekomma i stort
antal, s k lämmelår. Lämmeln har
en snabb förökningstakt. En hona
kan föda upp till 13 ungar redan 3
veckor efter sin egen födelse. Vid
höga tätheter kraschar populationen naturligt vart fjärde år. Under senare år har lämmelåren blivit ovanligare.
Orsaker som isbildning på marken,
sjukdomar, samt växtgifter från
starr har spekulerats i. Lämmeln
är fjällrävens huvudföda.

Ren
[Rangifer tarandus]
Vindelfjällen är Sveriges rentätaste
område med ca 150 000 renar
fördelat på 3 samebyar (Ran, Gran
och Umbyn). En rentjur kan väga
uppemot 150 kg. Båda könen har
horn.Sarven (handjuret) fäller
hornen efter brunsten i september/
oktober.Vajorna (hondjuren) fäller
sina efter kalvningen i maj. Klövarna
är kraftigt månformade, till skillnad
från älgens som är spetsiga. Renen
är det enda hjortdjuret som äter
lavar. Men de tycker även om örter
och skott. Stör inte renarna när du
besöker Vindelfjällen!

Fjällräv
[Alopex lagopus]
Vikt 3–5 kg. I Vindelfjällen finns
hundratals fjällrävslyor i sandiga
åsar och mellan stenar i storblockig
mark. Idag är det endast
ett fåtal som används av fjällräv.
Efter fridlysningen 1928 har
fjällrävsstammen fortfarande
inte hämtat sig. Idag är bristen
på mat ett stort problem.
Fjällräven är en allätare med
förkärlek för lämlar och sork
och nyttjar även kadaver på
vintern.

Fjällgås
[Anser erythropus]
Längd 56–66 cm. Vingspann
115–135 cm. Häckar sällsynt
vid myrar och småsjöar i
fjällen. Snarlik bläsgås men
med mindre och kortare hals
vilket ger ett näpet intryck.
Under flyttningen i maj–juni
ses den årligen i Ammarnäs
och vid Tjulträsket. Arten är
akut hotad.

Fjällpipare
[Charadrius morinellus]
Längd 20–24. Vingspann 57–64
cm. Häckar på kalfjället, från juni
till mitten av augusti, oftast på
höga platåer med kort vegetation.
Sommardräkt med rostbrunt bröst
med vitt bröstband är karaktäristisk.
Ofta förvånas man av
hur orädd fjällpiparen är under
häckningen.

Fjällsippa
[Dryas octopetala]
Längd 5–10 cm. Blommar i juli–
augusti. Krypande dvärgbuske
som växer på torra, öppna och
ofta vindpinade lokaler. Finns ofta
på kalkrika sand- eller skiffergrusmarker där den kan bilda mattor.

Älg
[Alces alces]
Vikt upp till 600 kg. Älgen är det
största däggdjuret i Vindelfjällen.
Pälsen är raggigt brunsvart med
undantag för benen som är gråvita.
Handjuren börjar utveckla horn
redan under sitt första levnadsår.
Hornen blir sedan större för vart år
fram till 6–9 års ålder. Älgens spår är
stora och spetsiga. Under sommaren
strövar älgarna omkring på fjället
för att under vintrarna vandra ner i
skogarna, ofta tiotals mil långt ner i
granskogen där snötäcket är tunnare.

Järv
[Gulo gulo]
Längd 80 cm, svansen 15–25 cm.
Järven är kraftigt byggd, kortbent
och har stora tassar. Den bruna
pälsen har ett ljusare gult band på
sidan om kroppen. Länsstyrelsen
inventerar och bevakar årligen
järvföryngringar i Vindelfjällen.

Björn
[Ursus arctos]
Längd 135–250 cm, vikt
100–300 kg. Vistas oftast
i skogslandet, men betar i
fjällsluttningarna. Björnen
är allätare. Örter, rötter, bär,
myror och ibland får, ren eller
älg ingår i födan. Björnen kan
äta bär motsvarande en tredjedel
av sin vikt varje dygn under
hösten. Björnen är ganska ovanlig
i reservatet, men ett tiotal
individer förekommer årligen.

Text: Tomas Staafjord, Andreas Karlsson
Foto: Staffan Widstrand, Jörgen Wikström, 65° Nord,
Lasse Strömgren, Tomas Staafjord, Andreas Karlsson,
Jenny Parnesten och Ludmilla Wieslander
Kartillustrat ion: Hans Sjögren, Saltsjö-Boo

 

Naturvårdsverket Länsstyrelsen i Västerbottens Län